Nu är boken utläst och mycket riktigt slutade det i katastrof för dem. De lyckades få sitt arbete, de jobbade på och fortsatte drömma sin dröm om ett eget ställe. De blev vänner med de andra arbetarna, det enda bekymmersamma är Curley, basens son. Curley är gift med en mycket vacker kvinna som han vaktar som en hök. Vi får även lära känna Crooks, en mörkhyad man som behandlas som en hund, han får t.ex. inte dela bostad med de andra p g a sin hudfärg. Så har vi även Candy, han är en gammal dräng som får vara med George och Lennie i deras dröm om ett eget ställe. Han har till skillnad från George och Lennie arbetat ihop en summa pengar. Med hans hjälp har drömmen om ett eget ställe börjat kännas möjlig. Men hela drömmen går till spillo när Lennie råkar döda Curleys fru, han ville bara känna på hennes lena hår men när hon skriker blir han rädd och råkar knäcka hennes nacke. Av barmhärtighet skjuter George Lennie (precis på samma sätt som Candys hund av barmhärtighet blir skjuten för att den var för gammal) samtidigt som han berättar för honom om deras gemensamma dröm.
När de är framme på sin arbetsplats förstärker miljöbeskrivningen deras jobbiga situation. Steinbeck beskriver deras bostad som en barack med ett omålat golv och britsar med filtar eller bara säckvävsmadrasser. Här hörs inget fågelkvitter utan det känns bara smutsigt ” Vid tiotiden på förmiddagen sköt solen in en bred, dammfylld stråle genom ett av fönstren, och härs och tvärs genom solstrålen kilade flugorna som stjärnskott”. När katastrofen är ett faktum flyr Lennie till den plats de har kommit överens om, nämligen dammen vid Salinasfloden, där hela berättelsen börjar. Här knyter Steinbeck ihop berättelsen återigen beskriver han den som en idyllisk drömvärld, ”Topparna lyste rosigt av solsken. Men vid dammen, under sykomorerna, föll ett behagligt dunkel”. När Lennie dyker upp flyr djuren återigen.
Jag tycker att budskapet i den här berättelsen är att man inte ska bygga upp för stora drömmar för att tillfälligheter kan göra så att allt blir förstört. Steinbeck använder diktaren Robert Burns dikt som utgångspunkt. Dikten handlar om en bonde som råkar förstöra en mus rede, allt arbete gick förlorat. Det tjänar ingenting till att vara förutseende för tillfälligheter kan förstöra allt. Man känner just det här genom hela berättelsen. Allt hänger på en alldeles för skör tråd, Lennie är inte tillräckligt pålitlig. Man hittar liknelser om att tillfälligheterna styr livet i boken som t.ex. ”En vattenorm gled smidigt fram genom dammen och vred sitt periskophuvud åt höger och vänster; den simmade tvärs över dammen, fram mot benen av en häger som stod orörlig i grundvattnet. Den långa näbben sköt ner som ett spjut och högg den bakom huvudet, och den lilla ormen försvann med ursinnig piskande stjärt i gapet.” ”En annan liten vattenorm kom simmande och vred sitt periskophuvud åt höger och vänster. Plötsligt dök Lennie fram ur buskarna, tyst som en smygande björn. Hägern slog häftigt med vingarna, kastade sig upp i luften och sträckte neråt floden. Den lilla ormen slank in i vassen vid stranden”. Här märker man att allt hänger på tillfälligheter, den ena klarade sig medan den andre blev uppäten.
Slutligen vill jag säga att jag tycker att boken var bra och tankeväckande. Man börjar tänka på hur mycket i livet som beror på tillfälligheter.
